Direkt när jag såg Starfire kände jag att det var något speciellt med honom. Han var bara 4 år och unghingst. Han var inte bara väldigt vacker, utan också så otroligt snäll. Tills jag tog den första ridlektionen på honom. Det var nog den mest hemska ridlektionen i hela mitt 14-åriga liv. Han började med att springa iväg när jag satt upp. Då ramlade jag av på direkten och fick huvudvärk. Jag väntade någon timme tills huvudvärken nästan var borta. Då tog jag nya tag och satt upp på honom (dock hade jag lite hjälp denna gång). Han verkade bli het då fort man satte sig på honom. Från att vara en otroligt snäll D-ponny till att bli en het problemhäst. Han bockade, rusade iväg, stegrade och till och med la sig ner några gånger. Han var verkligen inte villig alls. Han gjorde allt för att få av mig från ryggen. Och tja, han lyckades många gånger. Jag vet inte hur många gånger jag ramlade av den första veckan! Men jag gav allt jag också. Jag kämpade med honom en lång tid och tillslut började det ge resultat! Jag började tävla honom i hoppning och han visade sig vara riktigt duktig. Idag tävlar vi avancerat i hoppning och har vunnit många priser. Vi håller ihop, jag och Star. Föralltid.